Vi, många i en grupp, eller Vanlig dag på Monster high

Tvätta händerna ensam. Jag stannar hemma nu. Jag kan inte.

Psykradikalismen som ett moln jag befinner mig i kanten av.
Var är min skam när jag säger att den är allt jag har? Jag sa det.
Och så-
Sa jag till mig själv: jag har ingen mamma.
Det finns väl alltid en mamma i orden. Sa du. Ett däggdjur. Hennes mjölk.

Men han vägrade gå med på att människor är djur.
Och vilka argument skulle jag förklara med. Språket igen, eller...Något annat...Likheten!
Han sa: sköldpaddan blir gammal för att den tycker så mycket om att leva.
Jag stod på tröskeln, hälften vakt och hälften mamma.
Hälften privat och hälften avlönad.

Vi gjorde armband ur Monster high-presenten. Varulvsband. Två metalllila trådar,
tre vita, tre svarta. E. förklarar om flickan som åt så många tomater att hon blev vampyr.
Flickan som kunde laga robotar genom att boxa till dem. Och hon som inte kan något men
som är en varulv. E. läser sitt eget kort, och alla förundras.
De andra föste undan maten och visade varandra kartor över platser
de bott på och nya maskiner: högtalare, telefon, apparat. Du höll dig alltid till kartor,
mindre till maskiner. En annan fick alltid vara den som vandrat långt norrifrån och kommit hit.
Du skulle inte förstå. Jag trodde mig förstå.
Jag hatade de små döda räkkropparna i soppan, jag la dem i en död hög, jag mådde illa.
Vill aldrig mer äta djur igen.

C. sa genom bruset att hon läst kanaliseringar av Jungfru Maria. Som talade genom en nunna.
Boken låg i hennes knä, hennes mun, orden kom fort och födseln gick så snabbt att ingen hann se
med vilken kroppsdel jungfrun födde.

Mår fortfarande illa / Har fortfarande förmågan

På bordet bland maten och faten stod fotot av B., vår döda gäst.
I mitten av oss alla.