Vi går hit när sol går upp och liknar måne

Du sa att hon börjat lägga sig ner på golvet. Att hon gråter som hon gjorde i början. Att hon är otröstlig. Ännu värre, att hon försvinner, inte reser sig från mattan. Du sa: deprimerad, känslig. Ett hål i golvet, en sänka. Att hon gråter när hon måste vänta på att få hjälp med att ta på sig sina stövlar. Gråter innan benen blivit blöta och innan frukten är slut. Det här är inte ett hem. Det här är inte en vårdcentral. Det här är inte ett sjukhus. Det här är inte en bank. Det här är inte ett hotell. Det här är inte en scen. Det här är inte en mottagning. Det här är inte strand. Det här är inte en bondgård. Det här är inte ett bibliotek. Det här är inte efterlivet. Det här är inte om natten. Det här är inte en utredning. Hon är en av alla och var och en mäter miljön med sina kroppsdelar, sina känslor, sina skor hemifrån, sin möjlighet eller omöjlighet att sitta i ring.  Och mäter med verktyg som vi som jobbar här inte känner. Alla som i nån grad försöker hantera henne här - med en blick, en hand, ett knä, en tillsägelse, en skriftlig rapport, ett telefonsamtal- vet hennes namn. Alla som i nån grad vill lyfta upp henne måste låta bli att lyfta upp någon annan. Alla som vill lyssna på vad hon säger måste stänga ute fyra eller fem andra. Nej, sju eller åtta andra. Alla som vill avsluta något måste ge upp något. Rutinerna kommer inte rädda rummet den här gången heller. Elementen kommer inte värma upp varje hjärta. Jag kan inte.