Minns, nu, jag gör det.

Minns: översätt inte hennes hand till ett språk. (Varför?)

Minns: den här väggen tog man bort det sprayade från ganska snart efter att de målats dit.
(Det var en hemkomst i orden)

Minns: steg ett, steg ett, vi erkände att vi var- (Hagakyrkans källarlokal, tisdag, onsdag och torsdag)

Minns: glädjen, bubblet, ögonblickarna. (Förälskelsen)

Minns: det är NU. (nu)

Minns: omsorgscykeln, arbetssängen, bilens kantiga bana över vägarna, kvinnokropp, klocka,
digitala siffror, pappas tjej. slutet av dagen. (Omsorgen, ja omsorgen. Du ger precis vad du kan, om övrigt tiger du. Då kommer skuggan in och när jag ser den kan jag inte tala ändå. Eller, bara tala om det du inte hör. Lyssnandets språk. Vem vet något om det. Alla vet något om det.)

Minns: den som själv inte har kamera är allra mest begärlig att få fota. (Jag vill ha det och jag ska bara lägga ner det)

Minns: sömnen som det omöjliga. Ryggen stängd. Inte av arbete. Av känslor. Bli min egen doktor. (Mätta mig mer, men aldrig armarna om ryggen. Jo. En gång. Som blir ett snöskred av gånger. Du, jag, gruppen. Aaaah.)

Minns: Munnen kan inte byta plats. För alltid i ansiktet. (Gör vad du kan, gör mer än så. Gör fel.)